PROMENAAAAD!!!

”Woke up this morning

Closed in on all sides

Nothing doing

I feel resistance

As I open my eyes

Someone’s fooling

I’ve found a way to break

Through this cellophane line

Cause I know what’s going on

In my own mind

Am I living in a box”

Så här usel har Arcos och min relation inte varit sedan jag kom hem från sjukhuset. Känns riktigt tråkigt. Träningstävlingen igår gick käpprätt åt helsike. Fick skämmas rätt friskt. Kämpade på, the show must go on. Fick den där känslan som jag INTE skulle få ”äsch, nu står folk och väntar på att vi ska få igenom det här”. Jag tog allt mindre plats och Arcos tog allt mer plats. Kass kombo.

Usch.

Tänkte åka hem med tårarna balanserandes på ögonlocket men bestämde mig i sista stund för att åka och frottera mig med några riktigt duktiga hundmänniskor istället för att få en dunk i ryggen och inspiration. Med största sannolikhet har de någon gång känt samma hopplöshet som jag känner nu, och de har ju klarat sig fint. Fick en hamburgare, pepptalk, förslag på problemlösning och allt kändes lite bättre Jag får planera om. Jag har bestämt mig. Blir inget IPO i vår. Bängelhunden ska krånglas i lådan igen. Han som var så fint paketerad tidigare. Jag får tänka att om man svetsar ihop något som är trasigt är det svetsfogen som är det starkaste. Hoppas att det gäller relationer också.

”Just remember, life is like a box of chocolates.” … ”You know, they’ve got these chocolate assortments, and you like some but you don’t like others? And you eat all the ones you don’t like as much? I always think about that when somethiing painful comes up. ‘Now just polish these off, and everything’ll be OK.’ Life is a box of chocolates.” Haruki Murakami

Imorgon ska Arcos och jag ”möta människor” igen. Omedvetet har jag nog krupit ner i en grop och slickat mina sår efter katastroftävlingen. Nu har vi dränerat grund i 16 dagar och knappt gjort en enda lydnadskrumelur. Imorgon ska vi skoja till det med träningstävling. Då får vi se om han är med mig eller om han fortsätter att köra sitt lilla rejs.

Tydligen för att uppskatta de bra dagarna, sägs det. Regn. Dåligt spår nr 1 med Denso. Dåligt spår nr 2 med Denso. Dålig promenad med Arcos och Leo. Dåligt spår med Arcos. Dålig lydnad med Arcos. Dålig resten av dagen och ont i magen.

Njaaae, Arcos kom till mig när han såg vilt. Det är bra.
Denso satt rak i ryggen som en fura innan spårstarten. Det är bra.
Leo skällde inte på lastmaskinen som åkte förbi vardagsrumsfönstret. Det är bra.

Sen har jag noterat hur grabbarna löser problemet ”Karra i grön boll”.

Denso lyfter upp bollen och slänger den i golvet tills karran trillar ur.
Arcos tuggar alt. dubbeltuggar på bollen tills karran trillar ur.
Leo stampar till på bollen så att den rullar över golvet och flera karra trillar ur på en gång. Han är slug han. Finaste Blandrasen.

Arcos är ju matilsk. Det märkte vi redan när han var valp. Det är helt ok i vår familj att vara matilska Vi vet att vi inte menar något illa . Nu var det så att igår hade jag glömt att tina Musch av sorten lax till Arcos. Han äter lax under en period för att fetta på sig lite efter en testperiod med torrfoder från James Wellbeloved då han föll ur i hull.

Alltså, normalläget för Arcos de senaste dagarna har varit lite, lite pissed . Man tar det med en nypa salt, pratar med honom, säger att han överreagerar men att man älskar honom ändå.

Så igår. Ingen tinad mat till Världens Bästa Schäfer. Matte skär en generös bit av den färska laxsidan med skinn som ska tillagas till middag. Allt under kommentarer som ”den får ändå inte plats i ugnsformen” osv…

Serverar mat till schäfrarna i deras respektive lägenheter. Musch till Denso och en stor bit lax med skinn till Arcos. Tänkte att det blir ju lite rekreation för Arcos att få skinnet från laxen samtidigt.

Återgick till min matlagning och efter en så lång stund som det tar att äta upp en skål hundmat hörs ett öronbedövande ”BAM!!!” Och sedan ljuden av en fullständigt rasande Arcos.

Den filmsekvens som spelas upp nu är samtidigt väldigt humoristisk som den är lite förskräckande. Denso står i fryst tillstånd uppe på sitt hundkojetak och bedyrar att han verkligen, verkligen inte gjort något (annat än förmodligen nyfiket kollat vad Arcos kämpade med). Han vågade inte röra sig ur fläcken. Var helt paralyserad.

Fokus på monstret med en kroppshållning och vokabulär som vilken förortsgangster som helst skulle kissa ner sig över. Jag har aldrig sett honom arg på riktigt förut. Detta var droppen för Arcos. Svinhungrig. En irriterande lillebror. En j-vla laxbit som man inte kan äta! Mellan sina neandertalvrål och inandningar som gurglar lika kraftigt som Hunden Leo morrar på utandning när matte är i fara, skakar han frustrerat laxbiten. Tänk er hur en stor bit rå lax rör sig. I detta sammanhang såg det obeskrivligt roligt ut. Humor på hög nivå! Men man får inte skratta åt andras olycka. Odjuret ombads att lämna laxen och gå in. Laxen bärgades och transporterades till köket bevakad av ett par oroliga och synnerligen hungriga ögon. Husse började skinna laxen och matte matade besten med laxslamsor. Besten mjuknade och vippade sina mjuka öron åt sidan. Vi ska ha fred här i kväll.

Tänk att något så banalt kunde bli så fundamentalt. Fostra din omgivning så slipper du gräla på hunden. Tänk om jag vågat göra så från första början! Men nu har jag blivit ett helt år klokare och se, det ger redan resultat.

Jag är en bättre matte! Wow!

Prins Denso märker skillnaden. Jag märker skillnaden på Denso. Han är ett mycket exakt och tydligt mätinstrument. Det normala tillståndet är – kaos. När man gör rätt utkristalliseras – harmoni. Han är en väldigt behaglig hund när harmoni råder.

Den observante ser en liten bit heltäckningsmatta mellan tassarna på den fina hunden. Det vi har som apporter just nu är heltäckningsmatta, hårspänne i plast, en skumgummiflärp och en bit av tygspårlinan som Denso gjort om lite..

Sådär. Nu verkar Arcos nos vara väckt ur sin törnrosasömn. Härligt! Idag försökte han trycka sig igenom pinnarna på en aluminiumstege. Det kallar jag fokuserad. Det gick förstås inte men han hängde inte läpp för det Spåret korsade grusvägen och han gick snyggt och prydligt i spårkärnan och struntade i förledningsspår av människa och liten vit hund. Tog vinklarna på vallen ganska snyggt och spårade sig långsamt men säkert genom vattnet. Resten av spåret gick i raketfart men han missade inte apporterna så jag tycker han får godkänt. Hellre spåra i överljudsfart än att bara yra omkring.

Denso fick ett runt spår med apporter i. Det var frustrerande tyckte den lille mannen. Han tyckte det var svårt och blev lite gnällig men han ville ändå inte ge sig. Sällan har någon blivit så glad över en burk torrfoder.