Min hästsemester förtsätter. Igår skulle jag slipa mansaxen som jag finurligt nog använde till Faxes hovskägg i vintras när kampen mot raspen började och de älskade hovskäggen skalades av. Nonchalant klippte jag leriga hovskägg med min något slöa sax och tänkte att det kan ju inte bli värre. Det kunde det.

Igår tog jag den helt enkelt till köket för att ge den en omgång med den svindyra knivsliparen. Det gick fantastiskt bra, tyckte jag själv. Idag visade det sig att det faktiskt kunde bli ännu värre. Nu går det inte att klippa alls med den.

Husse frågade på hussars vis "du slipade väl bara på den här sidan av saxen?" Nä, det är klart att jag inte gjorde. Jag slipade ju där det behövdes slipas. "Ja, då är det ju inte så konstigt att du inte kan klippa med den längre. En sax bygger ju på att bla, bla, bla……"

Hästarna har fått en ny nödhage bakom stallet i väntan på att vallen ska ta sig…undrar om det är dags att ge upp och hitta en beteslösning för sommaren? Men jag ORKAR inte promenera 10 minuter för att hämta tre hästar varje dag när jag ska rida…och jag ORKAR inte åka 3 mil med bil varje dag för att rida. Jag vill ha dem HEMMA.

Faxe har fått Idominsalva i hovskäggen och utslagen (de jag hittade) pillade och jodapaxade. Han har en vacker liten kulmage som far från sida till sida när han går. Inga revben så långt ögat kan nå! Behöver inte gömma honom i skogen i år Härligt!