Hur ser ens häst på en när den är helt övertygad om att man är fullständigt oförmögen att hitta hem själv?

Frej tror alltid att det bara är han som har en susning om var vi är någonstans när vi är ute och rider. Jag anser mig själv ha ganska bra lokalsinne så varför han behandlar mig som han gör begriper jag inte. I varje korsning, sväng eller antydan till stig är det som om Frej säger " Se så lilla vän, nu ska vi gå hem, du och jag". Precis som om jag vore en förvirrad pensionär.

Varför ska han gå hem hela tiden? Det är ju jättekul att vara ute och rida på en häst som försöker vända hem var 5:e minut. Husses häst. Jag säger ju det!!

Ja, ikväll red vi ut en tvåtimmarstur i duggregnet. Första timmen var det som vanligt. Frej tittade än hit och än dit i hopp om att hitta något att bli hiskeligt rädd för så att det skulle bli befogat med ett skutt så kraftigt att det råkade bli en helomvändning så att man kunde galoppera hem. Jag satt där bistert och tänkte "Jaa du Tom Thumb, är det så här det är att rida ut med dig är du inte värd att köpa".

Det går inte att beskriva hur Frej känns när han tramsar men det känns bara okontrollerbart. Det är så mycket häst som får fart när han får fart. Tankarna fladdrade iväg. Frej fortsatte med sin typiska "frejäruteochrider-sysselsättning" och plötsligt stannar han. Jag frågar vad det var. "Inget" sa Frej vände sig om och sköt ifrån ordentligt för att hinna få upp farten innan jag han reagera. Vad Frej glömt var att jag hade min hemliga vän Tom Thumb med mig.

YESSS! Ha haaaa, din gode, gule, kanonkula. Detta var dock sista gången du lyckas med just denna bravad.
Döm om Frejs förvåning. Han stannade och blev mycket beskedlig. Tsss.

Inte för att han kopplade av nämnvärt efter detta men det behövdes bara små, små påminnelseduttar i tygeln när det kändes som om han spårade ur. Trevligt, trevligt.

Frej kändes så äckligt pigg att vi travade nästan ända bort till golfbanan. Jag tänkte att ju längre bort från hemmet vi  travar desto mindre rejs blir det på tillbakavägen. Jag hade nämligen bestämt mig för att göra helomvändning och ta skogsvägen hem igen också istället för bilvägen eftersom det regnade och bilar inte verkar ha någon förståelse för att redan blöta ryttare inte vill bli dränkta också.

Frej var märkligt nog beskedlig på tillbakavägen. Inga skutt, ingen egenpåhittad tempoändring, ingenting. Han bara tuffade på. Sådär så att man i ett svagt ögonblick tänker att det kanske skulle vara kul att rida distans på honom ändå. Men nä, inte så länge tramset är fler sammanlagda timmar per år än den beskedliga Frej.

Imorgon ska Tom Thumb vara med och rida dressyr igen innan det slutgiltiga beslutet om han ska ingå i Frejs bettarsenal.