Raskt hem för hästbyte. Frej var ivrig på att se något annat än svälthagen. En bonde har varit och slagit vallen så hästarnas sommarhage är tillfälligt nedplockad för att traktorn skulle komma åt. Jag är mycket nöjd med att jag hann haffa den stressade midsommarbonden och bad honom att även slå ratorna i sommarhagen. Perfekt =)

Frej och jag gick samma väg som de andra två. När vi kommit ur grannens skogsparti såg jag till min förtjusning att mjölkbonden släppt sina kvigor i Frejs mardrömshage. Varje år nya kvigor som har till huvuduppgift att skrämma slag på annars coola hästar. Jag kände mig mycket nöjd med att varken sitta på kanonkuleFrejs rygg eller i en liten vagn bakom en "piafferande" på snedden, blåsande häst redo att ta till flykten.

Yes! Tänkte jag äntligen ta sig tid att träna utan att egentligen känna att man var på väg bort eller hem. Vi kunde stå tills Frej lugnade sig. Frej var på, av, på , av, på, av….Av de sekunder som han tänkte tanken "jag borde nog noppra det där goda grässtrået som sticker fram där" och på varje gång jag sa att det är förbjudet att äta även under skrittpromenader. Då blev han hysterisk och tramsade runt. Suck.

Kvigorna tittade intresserat på honom. När Frej lugnat sig så pass att han konverserade en av de bruna damerna tyckte jag att det var dags att röra sig så smått. Vi gick vidare och kvigorna brakade genom skogen. Frej lämnade skinnet och kvar stod jag med ett gult skinn och ett grimskaft.

Jag förstår inte vad som är så farligt. Det är samma sak med skäckfärgade hästar. Frej blir vansinnigt rädd.