Faxe fick bli fortskaffningsmedel när jag skulle lämna ett kuvert till Santos matte. Det var inte så att vi red i sporrsträck eller så men han uppfyllde sin plikt genom att i sakta mak lunka grusvägen fram och konstatera att det nog börjar bli en hel del turister nu. Vi mötte bland annat en höggravid kvinna som undrade "om det var jag som hade fjordingarna där borta". Ja, sa jag och log mitt turistiga leende och tänkte att det var ju spännande…varför undrar hon det? Är det något fel? Är de fina? Är de för tjocka? Ska hon ringa myndigheterna för att de går i svälthage? Hon sa inget mer utan gick vidare. Den kan man fundera på länge om man vill…

På vägen hem serpentinade vi oss grusvägen tillbaks och Faxe var kvastskaftsFaxe till höger men det lossnade förvånansvärt fort efter några energiska volter till höger. Sedan gjorde vi några öppnor som kändes som om det verkligen är SÅ som det SKA kännas. Jag hade gärna velat ha en spegel så att jag var säker men jag tog det säkra före det osäkra och berömde översvallande och Faxe tuggade förnöjt över berömmet.

När vi var hemma smet jag in mellan steketet och ridbanan för att slippa den livliga semestertrafiken. Faxe blev ohyggligt "rädd" över några trädgrenar som hakade fast i sadelhornet på westernsadeln så under den kvisten spatserade vi ett antal gånger fram och tillbaka tills jag tänkte att det kanske är bättre att öva sånt här när Husse inte är på fastlandet ifall Faxe i sin "rädsla" skulle hoppa så att han landade på mig.

Opus och Faxe flyttades till en annan svälthage av ungefär samma kvalitet som den ordinarie medan jag for till Slite City och införskaffade resårband efter ett tips på en finurlig flugavskräckare som förhoppningsvis får sitta kvar på Frej. Inget annat gör nämligen det.

Efter mitt intag av sallad som sker vid tangentbordet ska jag fixa Frejs flugpannband och dra om sträckningen på den ordinarie svälthagen en smula så att det blir lättare att fylla vatten.