Igår tragglade vi vidare. Värmde upp på ett annat ställe och red sedan fram till bryggan. Opus ville inte gå ända fram. När jag bestämt sa att han skulle gå fram så tog han ett så stort steg att han slog i vagnshjulet. I exakt samma sekund rasslade det till på plåttaket på det gamla dasset. Ooiiii, sa Opus och kastade sig bakåt. Jag började fundera på om det var så klokt att träna just bryggan när de blåste såhär mycket. Men vaddå, det kan ju blåsa halv kuling på söndag också. Vi tragglade vidare och tillslut lyckades vi någorlunda.

Det går ju inte snabbt direkt. Jag kan heller inte avgöra om det är bäst att gå raskt uppe på bryggan och svinga sig tillbaka på en gång eller om man ska ta ett steg i taget. Opus gör ju olika varje gång. Framför allt skjuter han ut rumpan och vägrar flytta tillbaka den för spöt utan tror att det är en panter som petar honom på rumpan. Börjar fundera på om jag ska ha spö över huvud taget. Det kanske bara stör.

Faxe skulle aldrig….å, min lilla Fax.

Resten av träningen gick ut på cavaletti och mitt specialdesignade vattenhål. För en gångs skull är det bra att ha en gropig ridbana. Jag lade den ihopvikta presenningen i en fördjupning och hämtade trädgårdsslangen och spolade vatten på. Inte så djupt men garanterat effektfullt När Opus testat en gång var inte det heller farligt.

Men på tävlingen är ju precis ALLT nytt. Han kommer tveka på allt. Det är frustrerande. Han gör ju allt sen, bara han får tveka en gång.

Det hade ju varit bättre om han tänkte "Ah, matte är med, då är det ingen fara", istället för " Mmm, matte är med, då är det säkert något skumt".