Såg så bra ut igår. Nollgradigt. Skorpa på gräset/leran…något halt men ändå. I natt har det regnat. Det fick bli tömkörning på den andra redan förstörda gräsmattan…

Frej var stel. Från svansen till nacken. Han ville inte lossna, han fick gå som han ville bara han rörde på hela kroppen. Han gjorde sina sträckningar av halsen från manken låååångt ner med gräsätarmule. Inte någon bra stretch (tycker jag). Han knäpper liksom av i manken och har spikrak hals framåt nedåt…inte med vacker mjuk, skön krökning. Bara "öööööhhhh, sträcka, sträcka, sträcka!"

Jag tyckte nog ändå att han höll sin bog någorlunda där den skulle. Läxan kanske börjar sitta ändå. Om vi fattat rätt det vill säga. Det återstår att se nästa helg när skolfröken kommer och tittar på oss igen. Det går i alla fall utmärkt att ligga på en volt och sedan var som helst styra rakt ut ett par meter. Det gick inte förut.

Den uppenbara skillnaden är att jag idag kunde ha pisken på sin ordinarie plats. :-O
Alltså är han inte rädd för den…"sluga dumma djungel….björn"

Han jobbade lydigt tjugo minuter och precis när jag tänkte sluta för dagen skulle grannen och grannens golden retriver åka iväg med bilen. Frej blev "rädd" och spänd över att sådant förekom så pass nära tomtgränsen ändå.

Jehepp, en kvarts jobb till för att få honom som innan. Hallå? Undrar om han och hunden Leo har någon gemensam gen. Daglig hjärngymastik för en glad och trivsam tillvaro krävs. Lite rediga djur om man säger så. Det duger inte att borsta svansar och bjuda på godsaker.