Idag har alla återkommande jobbiga tankar turats om med tankar om vad jag ska göra nu. Ena stunden vill jag flytta till fastlandet igen, andra stunden vill jag göra mig av med Opus och köpa en unghäst som kan bli min, bara min, men allt landar hela tiden vid att det är dumt att göra något alls. Låta tiden gå. Rimmar illa med det Husse sa om att varje dag som går har man bara en gång. Men det är ju sant. Man borde ta vara på sina dagar bättre. I morgon har förmodligen förutsättningarna ändrats. Om inte mycket, så i alla fall en smula. I vissa fall kan förutsättningarna ändras över en dag eller över ett par timmar.

Vad jag egentligen borde göra är att fortsätta utbilda Frej och Opus så att man klättrar några pinnhål till i både körning och ridning och inte bara börjar om från början igen och aldrig lär sig mer. Jag borde samla mig och träna Opus och rida Bruks SM i nästa år. Kanske inte med fina resultat men i alla fall för att ha kul. Jag borde jobba med Frejs stelhet så att han blir mjuk och go.

Men. Det känns ju inte som mina hästar…eller jo, det är klart att det är mina hästar men jag har inte samma band till dem som jag hade till Faxe. Han och jag lekte och njöt av livet. Ingen annan häst skulle jag tokgaloppera barbacka över ett fält med. Vi busade, var på uppdrag och äventyr, plaskade i Östersjön, lyssnade på reggae i stallet (Faxe spetsade alltid öronen när det spelades reggae på radion, han kanske gillade basgången, vad vet jag), retades med både människor och hästar men var naturligtvis alltid helt oskyldiga när någon blev irriterad. Ingen annan häst skulle fatta vitsen med att lära sig hoppa över varannan eller var tredje vattenpöl när man rider på en blöt grusväg. Ingen annan häst skulle så tydligt visa sin ilska men samtidigt göra allt för att vara till lags.

Fick idag ett mejl om en bedårande åring. Trots att hon var sto och trots att det inte var en fjording skulle man nog kunna åka och titta på henne. Men. Jag vill inte ha tre hästar. Förmiddagen gick åt till grubbel. Kom fram till att jag definitivt inte ska köpa någon ny häst.

Fick även ett samtal från en vän idag. (Fick ett igår också av en annan vän…eller i förrgår…dagarna flyter ihop känns det som) Så himla skönt att prata med båda två. Båda är mycket kloka människor. Dagens vän fick förra julen en kalender med bilder på våra, sina och Opus orginalmattes hästar. När hon pratade med Husse i för några dagar sedan hade hon tittat på kalendern och sett att det stod oktober…det är ju november nu. Hon vänder blad och vem tittar fram om inte Faxe.
Älskade Faxe.

Jag följde med Husse ut i stallet och tog in Opus och Frej nu ikväll. Enligt rykten är det snö i Stockholm. Är det snö där kan man ju ge sig på att snön kommer hit ungefär klockan 03.07 i natt. Hellre ta in hästarna nu än då.
Det var tungt att gå ut i stallet. Jag plockade mekaniskt bland veterinärens lämnade kanyler. Husse skyfflade undan den blodiga spånhögen som Santos matte så vänligt sopat iordning och täckt med rent spån när hon var här och hjälpte oss.

Det känns konstigt. Det är fel hästar som står i stallet. Det är inte ler och långhalm längre. Opus snaskade glatt på. Han är så himla tjock nu!!! Jag begriper inte hur han bär sig åt. Frej åt stora tuggor men han hade vänligheten att då och då kasta en varm blick på Husse och mig där vi stod i stallgången och kände oss tomma inombords.

Kanske ska Opus flytta ändå och bereda plats åt något helt nytt, något annat? Äh, jag vete sjutton. Jag har ingen aning. Hur vet man det? Hur lång tid tar det innan man vet det? Hur länge ska det göra ont i hjärtat över att inte ha sin bästa gula kamrat hos sig? Hur länge ska tankarna hålla på och snurra?

Jag vill ingenting. Varför ens bemöda sig med att fundera ut något.

För att inte deppa ihop helt och hållet har vi försökt pigga upp oss på allehanda sätt. Den här filmen från YouTube får nog i alla fall er som känner till vår katt Mogi (f.d katthemskatt med attityd) att garva lite.

The dead terrorist

Finns vissa likheter med Mogi…. "Silence…I’ll kill you!"

Tack alla vänner för att ni finns!