Opus och jag tog en sväng i skogen idag. Han kändes fjäderlätt och snubblade inte det minsta trots att vi travade på benknäckarsträckor. Han höll tungan rätt i mun och svävade över ojämnheterna. Riktigt kul. Han lyssnade på minsta lilla och hade suverän skritt och trav. Hade lite problem att riktigt länga galoppen. Han ville gärna knöka ihop sig och se flott ut men idag var det ju inte det vi skulle göra. Jag använde en lång grusväg med fluffig mittsträng till att öka, minska, öka, minska galoppen. Han tyckte att det var jobbigt och försvarade sig genom att dyka framåt. Nix, inget häng här inte, upp, upp, upp, fram, fram, fram. Opus trodde att jag hade fått tokfnatt. När han väl släppte och brände iväg gick det fort!

Heh, efter det var pållen en smula stissig. Det krävdes lite jobb att åter få honom som hårt vispad grädde På den långa asfaltssträckan hem lyssnade jag noga på skrittstegen, samlade, längde mjaaa, det verkar som om det gått upp ett Liljeholmens för Poppe Innan vi svängde av upp mot grusvägen igen testade jag att samla så mycket det går just nu utan att han tappar takt och form. Tsi hi. Kul Men jag tror han behöver mer driv för jag tyckte inte att det såg ut som om bakbenen vinklade sig så mycket i skuggan. Inget raspande, harklande eller flåsande heller. Bara nöjt frustande

Åååh, vad roligt Pålle blir långsamt starkare!

Svetten rinner längs min rygg…men jag vill ändå rida mera. DET är kul