Opus och jag hängde på Husse och hunden Leo på långpromenad för att voffen inte skulle ha så mycket energi till att vara rädd för fyrverkerierna ikväll. Efter 5 minuters promenad ropade jag till täten att man inte behövde anpassa sig till den svagaste individen i gruppen. Opus tassade låååååångsamt mellan knobblarna ”aj, aj, oh, a, aa, aaaj”. Så fort hovslagaren kommer hem från Australien åker det på framskor.

Vi försökte oss på lite mjukgörande arbete på grannens jättevall men det gjorde ont i hovarna även där eller så var det ett fjordingtrix för att slippa böja sig. Opus var vansinnigt stel. Resultatet av långvila. Man tackar. Jag bad Husse att kolla hur mycket han fuskade med formen eftersom det var svårt att känna när Opus rörde sig en smula oregelbundet över bucklorna i vallen. ”Under tygeln.” ”Under tygeln.” ”Uuuunder tygeln”. ”Släpp fram honom mer.” Men då hänger han ju satan!
Hm. Husse har blivit så drillad i smyg att man kan ha honom till enklare sysslor i DRESSYR. Det var som tusan. Undrar hur mycket jag tjatar dressyr hemma om detta har fastnat? :-O

Precis när vi bestämt oss för att ta en extra sväng i skogen kom dagens första smällar. Klockan var då 13. Leo blev stressad och sprang genast till sin husse. På med koppel för att inte riskera att han skulle dra till skogs. Vi babblade vidare om Opus form men vände hemåt ändå. Stackars vovve. Nu har jag hängt upp filtar för fönstret för att eventuella raketer som fyras av innan tolvslaget inte ska skina in. Än så länge lugnt och fridfullt. Hund och katt snusar intill varandra i den proffsomklädda bäddsoffan.