Det finns dock tillfällen under veckan som gått då jag känt mig lite värre till mods än dammsugaren. Finskt Sisu my ass. Kommer mina kära läsare ihåg när det sipprade in en dm vatten i vår husgrund i november år 2007? Sedan denna lilla upptäckt som just då nästan gav spritt i benen på grund av företeelsens smått bisarra natur har vi rivit RUBBET i den nya delen av huset. Väggar, golv, tak, fan och hans moster. Nu. Det fantastiska året 2009 antar jag att präktiga, käcka, ”jag klarar mig själv – vem ska annars göra det – jag”, inte fixade mer. Obehagligt. Jag har mått rätt kasst i vinter men trodde att det var på rätt väg nu. Kanske ytterligare ett försök att trycka bort stressymptom, panikångest och annat. Jag är ju mentalt stark, jag blir inte fysiskt dålig av press. Jopp. Det blir jag visst det. Tydligen. I veckan har jag fått ett antal plötsliga anfall med andnöd, ett hjärta som lever ett eget liv och jag har nog gråtit för hela året. Också en insikt. Nu kan jag ställa mig i kö av raden som vet exakt vad jag pratar om. Alla mina bästa vänner lider av samma problem, vad är det för fel på oss? Varför kan vi inte ta livet med en klackspark som normala människor? Vad är det som driver oss vidare när andra tar en paus?

I lördags var det hela som värst. Då visste jag varken ut eller in. Ska jag bara sluta renovera eller ska jag bita ihop ännu en gång. Det är ju så lite kvar innan man kan gå hel och ren till badrummet som är längst bort i ena änden av huset. Då ringer våra vänner från stan som vi inte träffar så mycket längre eftersom vi antingen jobbar, renoverar eller håller på med hästarna. På en timme var de ute hos oss snickarklädda och med glatt humör. Vi hade inte sagt någonting om någonting, det var precis som om de kände på sig att det var kris och panik. Jag tror att det är måttet på en riktigt god vän. Fy fabian vad glad jag blev.

Japp, gummistövlar på…

Skafferiet

Bara fönsterlister och lite mjukfog här och där kvar…och en skjutdörr till blivande pannrummet