Jag måste säga att jag är fantastisk med barn (jag är inte alls ironisk…). Opus och jag hade gjort i ordning oss för att rida dressyr nere på vallen mot vägen. Det kändes i luften att detta pass skulle bli bra. Allt var perfekt. Vi hann precis värma upp så kom skitungarna störtandes ner för sin trappa och kastade sig i diket vid vallen. Jag fortsatte som om ingen hänt och tänkte att vi kan väl dela på den här underbara kvällen. Det positiva tänkandet och visualiseringen av ett perfekt ridpass blev abrupt avbrutet när de började gasta saker från diket för att sedan genast ducka. Opus tappade koncentrationen och min hjärna brann som en dynamitgubbe. Vad fasen!!! Mitt ridpass! Nu igen! Kan de aldrig ge sig???
Jag vände Opus och galopperade rakt mot dem där de låg och fnittrade. Ena grabben flydde genom syrénhäcken men fastnade och dampungen tryckte ansiktet mot marken och gjorde sig liten på botten av diket när Opus gjorde en slide-stop preciiiiiiiiiiiiiiiis vid staketet. Jag frågade om de ville något men nä, de ville inget utan de låg bara i diket och vilade. Jag svarade att det verkar ju skönt att ligga där i blöt och vila (en plusgrad ute). Dampungen vågade inte titta upp men nickade och kasade längre ner i diket så brallorna täcktes av en dm vatten. Vilken idiot. Grabben i syrénbusken fick mål i mun och konverserade sedan artigt. Utan att se på mig kravlade dampungen upp ur diket och båda sprang genom skogen till den andra grabbens tomt. Så skönt. Jag hörde dem på avstånd men visste att nu får vi i alla fall träna ifred. Får väl se om det kommer arga föräldrar och knackar på snart. Lika bra det så att jag kan upplysa dem om att jag inte vill ha ansvaret för om skitungarna blir sparkade när de stryker omkring uppe hos våra hästar.

Opus var sedan lite hynsig och lyssnade efter grabbarna, höll koll på en parkerande skogsmaskin samt en liten vilt grinande flicka på cykel med stödhjul. Efter ett tag lugnade han sig och vi kunde jobba ordentligt. Skänkelvikningar i skritt och trav där vi red fram i friskt tempo efter varje. Serpentiner med halter här och där samt fri galopp runt hela nedre vallen. Opus flåsade ordentligt. Vi skrittpausade tills han hämtat sig och galoppade i andra varvet. Lika flåsig igen. Han har verkligen dålig kondis. Ska galoppa där nere lite mer framöver så man ser förändringen. Som avslutning gjorde vi öppna och HALLELUJA! Jag har äntligen hittat Opus bakben! Jodå, de finns där. Jag känner dem! Jag som misströstat så för att jag inte känner var han sätter sina taxben. Vi har tagit oss ett steg framåt helt utan att vi vetat om det. Så trevligt.