Värmde upp Opus för hand. Han lyfte jättefint på bakbenen när man petade på dem med dressyrspöt. Sedan hade vi lite konridning och då blev det lite jobbigt sa Opus. Besvärligt med fokuserad matte som ska mellan punkt a och b. Det blir så tydligt när fjordhästkroppen putar ut eller spjärnar emot när man inte bara planlöst glider omkring som en sammansmält gelékropp. Rätt obekvämt faktiskt. Studsigt, stelt, snubbligt mm. Ibland fick vi dock till några sköna skänkelvikningar. Jobbade också mycket med tempoväxlingar i trav och i galopp. Jag är fast besluten om att hitta två helt ok travvarianter och två helt ok galopper innan sommaren är slut. Galoppen är just nu varken hackad eller malen. När man har bra balans är fjordhästkroppen utsträckt som Stålmannen. Har man mjuk häst fram så har man kängurustylta bak. Jag inbillar mig att vi har en ganska ok kort trav men att öka lite ur den skapar kortslutning. Efter mycket tragglande fick vi dock några långsidor med riktigt fin trav. Jag kände mig nöjd.

Sen hände något oväntat. Inspirerad av en nybliven fälttävlansryttare som är beundransvärd på så vis att han sätter relativt höga mål och når dem sjukt snabbt styrde vi kosan mot löshoppningsbanan vid sidan av garaget. Ingenting är fasen omöjligt. Begränsningarna sitter i våra egna huvuden. Visst ska jag väl kunna lära mig att våga hoppa igen. Jag vet ju inte ens vad jag har fått rädslan ifrån! Jag har varit så rädd att jag inte har känt benen när man sitter i sadeln. Varför? Inte vet jag.

Hindrena var utställda som studssprång i Frej-höjd förutom det sista som kändes lite väl högt så den bommen lade jag ner på marken. Jag lade dressyrspöt snyggt och prydligt åt sidan, kortade stiglädren och svingade mig upp. Opus såg lite förvånad ut. Vi styrde runt i sakta mak i trav. Inte farligt alls. Ökade till galopp. Studs, studs, studs. Inte heller farligt. Opus tyckte att jag var värdekass. Själv tyckte jag att jag hade betydligt bättre balans än för ett halvår sedan. Galoppade och hoppade varv på varv. Kändes bra. Hoppade av och lade upp den sista bommen utan att kolla vilken höjd det var (pedagogiskt va?). Red an och hoppade! Det gick jättebra, eller ja, Opus slog i nästan alla hinder eftersom jag tydligen gjorde konstiga saker på ryggen. Vi hoppade två gånger till och sedan sadlade jag av och lät honom hoppa utan mig på ryggen för att avsluta lite vettigt. Han hoppade jättefint!

Gick och kollade vad bommen låg på. Jag har hoppat hela 55 cm :-O Det är ju långt högre än en TV-möbel! Coolt.