Känns lite hopplöst med Frejjen. Tycker att hans kropp är sämre igen. Han såg ledsen ut på ögonen i morse. Husse och jag har dividerat fram och tillbaka vad man ska göra. Man måste ju träna för att bygga upp musklerna men man vill ju heller inte bråka med honom. Svårt.

Nu ikväll bestämde jag mig i alla fall för att promenera i hygget med honom. Då måste han röra på rumpen och får upp cirkulationen. Ingen idé att rida dit eftersom han alltid blir knasig. Det fick bli apostlahästarna helt enkelt. Gick i rask skritt (och rask gångfart) asfalten bort och rundade hagen med kvigor. Hade en del diskussioner angående gräsätande. Tempoväxlade sedan mellan skritt (rask gång) och trav (jogging). Blev morsk över att jag inte blev så andfådd som jag hade trott och ökade traven (sprang så fort jag kunde i kängor). Höll på att svimma av utmattning varpå Frej dök ner i en vall och tog en stor tugga. Eftersom denna vall skulle passeras i sin helhet för att komma till hygget var det bara att bita ihop och tempoväxla hela vägen ner till hygget så att Frej inte skulle ha en chans att äta.

Frej var alert och traskade ganska lätt över stock och sten medan jag med darrande mjölksyreben försökte hålla undan för hans framhovar. Blir det för höga slypinnar som ska passeras lyfter han inte bakbenen så högt som behövs. Det ser ut som om det inte finns något högre läge. Frej låter sig dock inte hämmas av diverse handikapp utan hasar benet på tvärs över pinnen. Snacka om positiv inställning till livet. Inget är omöjligt.

Hussen kom och mötte oss på vägen hem! Trevligt.