Sol, regn, sol, regn, sol. Inte lätt att hitta en lagom lucka som passar för gemensam aktivitet med tre stycken vattenallergiker. Ingen av Husse, Leo eller Frej är ju särdeles förtjusta över att exponera sina kroppar för regn. Så kom den! Luckan. Husse blev Leo-ansvarig och jag blev Frej-ansvarig. Precis när vi skulle gå såg vi att äckelbarnen spatserade omkring i vår oslagna vall. Stubinen brann av. Jag jagade upp mig lagom för att be dem dra åt h-vete. Som tur var (pedagogiskt sett alltså) var alla äckelbarnen puts väck när Frej och jag rundat landsvägskorsningen och närmade oss deras tomt.

Jag tog nya tag och koncentrerade mig istället på att njuta maximalt av den svenska sommaren, fri från äckelbarn och flugor. Med min för dagen positiva häst som harmoniskt traskade bakom mig och kloppeti-kloppade på asfalten. Husse och hunden Leo hade tagit genvägen genom skogen för att slippa landsvägen och mötte upp vid kvigornas hage. Vi promenerade till dammen och klättrade upp för kanten. Frej tog sig i sakta mak upp för den branta backen. Han hade stora bekymmer med att få in maximalt med gräs i munnen medan jag klättrade och använde all koncentration till att inte fastna med fötterna i salmbärssticklingar och stå på öronen.

På vägen hem från dammen roades vi av en liten rävunge som skuttade framför oss. Otroligt söt var den. Sorglös skuttade den omkring tills den såg den skräckinjagande truppen med tillsammans 12 ben. Den försvann bakom en grästuva men sprang sedan ut på grusvägen utan att se bakåt. Den fortsatte sin skuttande lek grusvägen ner när den plötsligt noterade att vi också gick på grusvägen. Snabbt som ögat försvann den in i kvigornas skog. Sötis!

Promenaden närmade sitt slut. Truppen splittrades så och Hussen och voffen gick genom skogen till hästarnas vinterhage och Frej och jag tog landsvägen hem. Passerade äckelbarnen och såg att en av dem satt ute i en stol. Frej och jag svängde med bestämda steg in och bad honom hämta någon av sina föräldrar. Hans pappa kom ut och jag sa vad jag tyckte om att barnen vistas i våra hästhagar och vad som kan hända. Sedan vände jag mig på ett vansinnigt pedagogiskt vis till äckelbarnet och framförde mina övriga önskningar medan pappan var idel öra. Nu återstår det att se om detta tar skruv. Annars får vi väl dubbla antalet eltrådar i staketet.