Jag ger snart upp. Det kommer aldrig gå att rida Frej klokt. Han är så förbannat stel och motvals. Idag var det tungan utanför och försöka springa ifrån det hela konstant. Så fort man försöker forma honom runt inner skänkel så börjar han trava. När man bromsar så struntar han blankt i vad man ber om och när man blir barsk så sänker han ryggen höjer huvudet och har tungan låååångt utanför för att undvika bettet. Fyra gånger tog jag time out flämtandes och med tårar i ögonen. Hur i hela fridens namn ska man kunna träna en häst som kiropraktorn vill när man inte kan?? Jag kan inte rida!! Jag kan inte få Frej att slappna av och och jobba. Han är spänd som en fiolsträng. Jag struntar snart i det här och ja, vad? Inte vet jag. Vad ska jag göra? Det är ju helt omöjligt.

Jag tog ett djupt andetag och red bort till de upphöjda cavalettibommarna för att han åtminstone skulle lyfta på bakbenen några gånger innan vi gick in. Till tonerna av Walking on sunshine med Katarina & The Waves ur mobiltelefonen kraschade vi rakt in i alltihop och rev rubbet och jag höll på att fara framstupa över Frejs huvud.