Nedstämd över min egen otillräcklighet gick jag för att hämta Opus ur hagen. Husse hade fortfarande inte kommit hem från garaget. Kunde lika gärna skritta barbacka en sväng i solnedgången och slicka mina mentala sår. Opus blev så till sig när han såg att jag kom med grimman att han frenetiskt började slicka sig om munnen. Söta, knäppa, lilla häst.

Vi red i grannens obetade änge. Opus tackade gud för att han utrustats med taxben. Allt grönt var på behändigt avstånd så det var ingen idé att försöka stoppa honom. Han åt oavbrutet av diverse vegetariska delikatesser. Han har aldrig gått där förut med mig och var helt inne i sitt. När vi återvände till grinden där vi red in (där det var tomt på mat och således fanns tid för eftertanke )blev han alldeles konfys. Det var som om han varit där förut. Men kunde inte riktigt minnas. Han stod stilla en stund och funderade och sedan skrittade vi vidare. Ibland undrar jag vad som egentligen rör sig i hans huvud.