Den ena är snabbare än sin egen skugga. Den andra kan springa ifrån sina egna klor.
Det var himla kul en liten stund i alla fall. Grannhunden Muffe var på besök med sin matte för att hämta lite trädgårdsmöbler som vi tyckte att de kunde ha till sina sommargäster på sin gotlandsgård. Muffe och Hunden Leo är lite samma, samma – dvs att springa fort är det bästa som finns i hela världen. Det roliga fick dock ett abrupt slut då Leos ena klo försvann någonstans på vägen. Hela klon borta. Bara pulpan kvar. Och blod så klart. Muffe blev bekymrad över sin sårade kamrat och Leo haltade blodskvättandes omkring och viftade på svansen och sa ”SÅG NI hur fort vi sprang?!?!?”

Han slutade vifta på svansen när vi bandagerade. Det var inte kul. Men sedan gjorde han high-five med bandaget och hoppade på tre ben ut i hallen och in i köket. Maken till positiv hund får man nog leta efter.

För övrigt är han ju sprutnarkoman numera. Varannan dag ger vi honom en spruta med en vätska baserad på det han är allergisk mot. Vi hade hoppats att kloförlusten skulle leda till att han skulle klia sig mindre idag men tassen är väl bortdomnad för tillfället för nog kliar sig voffen alltid.

Vidare kan man ju fundera på varför det har varit solsken vareviga dag den sista tiden och just idag, med bandagerad tass så passar regnet på att strila från himlen.