Vi funderar på att snart börja leta på riktigt efter en valp. Inte läge precis just nu men det kan ju vara lite leveranstid på småttingar om man nu inte nöjer sig med en helt vanlig byracka. Sådana kan ju också bli bra men man kanske inte har samma tur två gånger.

Anledningen till att det blev blandras när vi köpte LilLeo var just – att vi inte kunde bestämma oss för någon ras. En mycket god vän sa ”OJ! ingen soffligarhund” när hon fick höra raserna som är stommen i Leo. Det var för drygt sex år sedan och banne mig, hon hade rätt. Hon har alltid rätt när det gäller hundar. De första fem åren med Leo har jag varit mycket beslutsam över att nästa hund INTE ska vara av vallhundstyp. Det som skrämmer mig är att jag nu (när han mirakulöst blivit vuxen) nästan viftar bort de där tankarna och ser charmen i det hela.

Ja. I alla fall. På sex år har jag inte blivit ett dugg klokare på vilken typ av hund som passar mig. Jag är ju själv varken det ena eller det andra. När det gäller häst passar fjording mig väldigt bra just därför. Men hund? Ska man dessutom in och grotta i rashundars stamtavlor och kolla statistik på höftleder mm blir man ju helt matt. Vad mycket trasiga hundar det finns!! Av vilken anledning?

Om jag måste välja någon på bilden så blir det nog trots allt Kolli ändå.