Opus och jag tog en skritt-tur runt kvighagen i regnet. Idag skrittade han med raska steg. Då och då frös han till is och rörde inte en fena medan han blängde på något. Vad jag kunde avgöra kan det ha varit ett löv, en sten, en liten bit bark eller något annat obehagligt. När vi så kom till kvigornas vattentank slängde han sig åt sidan och tog sig för pannan och utbrast ”Ve och fasa, vad utsätter du mig för Matte-fnatte?”. Jag drog en suck och undrade om han kanske borde omprioritera lite och låta bli att titta på löv, stenar och barkbitar så hade vattentanken som varit synlig hela grusvägen ner inte kommit som en överraskning. Opus frustade och knatade vidare.
När vi vände hemåt lade han i ytterligare en växel och skrittade riktigt trevligt med bra aktion i ryggen. Jag såg att han tittade på vattentanken i ögonvrån men det kändes inget i hans kropp. Vi gjorde lite skänkelvikningar fram och tillbaka över grusvägen och sedan lång tygel över våra vallar hem. Riktigt nöjd häst. Tänk vad lite som behövs.