I morse när jag skulle morgonfodra lyckades jag köra handen i en metallpigg. Fick ett litet hål i handleden precis under den stora muskeln till tummen. Fy farao vad ont det gjorde. Med stjärnor för ögonen gick jag över uppfarten till stallet för att kasta ner höbalen till hästarna som stod i hagen. Jag laddade länge och väl och skulle få iväg balen över hästarna så att det inte skulle bli trångt precis under stängseltrådarna. Jag missbedömde kraftigt hur långt man kan kasta en 7 kg höbal med en hand med endast symbolisk hjälp från den värkande handen. Höbalen kom ungefär halvvägs av den tänkta banan och landade snyggt och prydligt PÅ Frejs rygg. Gud vad jag skrattade åt Opus som helt kom av sig i mathysterin. Från Frejs rygg var det tydligen inte aktuellt att noppra några strån ur balen. Han knirpade med mulen och såg mycket fundersam och otålig ut. Frej stod förvånat och tittade från sida till sida för att just konstatera att höbalen befann sig på hans rygg. Efter en liten stund böjde han kroppen så att balen halkade ner på hans ena sida och båda hästarna kastade sig hungrigt över balen. Jag fnissade och blev åter igen påmind om varför man har häst egentligen. Smärtan i handen hade avtagit och jag gick glad i hågen in och drack kaffe med Husse som sa att om jag så försökte hundra gånger till så skulle jag inte lyckas kasta en höbal så att den skulle stanna på Frejs rygg igen. Förmodligen inte.

Efter lunch kom en torvleverans till granngården. Vi hade lovat att hålla oss där och peka med hela handen åt chauffören så att denne inte ställde pallarna framför traktorgaraget. Jag kände mig ganska nöjd över att vara på plats och rädda deras staket från taskig lastbilsbackning också. Phu. Jag förundrades över hur man kan backa så dåligt när man är yrkeschaufför. Pinsamt.

Innan mörkret kom hann jag ut en sväng med Opus som var allt annat än arbetsvillig. Rackarns vad han konstrade. Han skulle inte lämna Frej. Inte gå fram, backade, hoppsade, vände, småstegrade och var helt rabiat. En lång stund var det bara backen som fungerade. Jag tyckte att han kunde väl backa då om han tyckte att det var så bra. Då ryggade han i trav! Sabla häst. Han är kvick som en vessla, vig som bara den och envis som synden. När vi kom till en kulle och han precis ställt sig på baktassarna och flyttat framtassarna 180 grader och landat i riktning hemåt så fick han backa dit vi skulle. Vi kunde ju inte hålla på hela eftermiddagen tyckte jag. Opus backade villigt upp för backen och ned för backen. Runt ett hörn och runt nästa. Suck. När vi så vände mulen rätt var det samma visa igen. Efter ett mindre utbrott från min sida kunde vi trava en bit. Han skyggade för varenda sten vi passerade och jag förklarade att i Roslagen finns det ganska gott om sten så det är bara att vänja sig.

Opus pustade och stånkade och gjorde saker och ting bra mycket besvärligare för sig än vad jag bad om. Så fort man tog i tygeln som töltade han eller samlade sig för kanongalopp. Undrar om pållen behöver springa av sig månne? Vintern och våren kommer förmodligen att gå åt till att hålla takten i gångarterna hos den Lille Tjocke. Det börjar nämligen urarta.

När vi kom hem igen red vi helt sonika förbi stall, Frej, hagar och allt för att stallet inte skulle bli belöningen för allt bråk. Frej blev olycklig och jag blundade när han kom som skjuten ur en kanon över den steniga delen av hagen. Jag var helt övertygad om att han skulle bryta vartenda ben i hela kroppen. Frej sa att det gick bra och tokbrallade längs staketet så att Opus kastade sig i panik in i grannens buskage. Suck. Harmoni. När infinner den sig?