Bland 99 ryska skräpkommentarer som jag efter dessa dagars blogguppehåll tvingats utplåna fanns era trevliga kommentarer. Vi känner oss vansinnigt välkomna här på fastlandet. Det är till och med så att boende i byn stannar bilen för att kliva ur och hälsa oss välkomna när man går sena hundpromenader. Född stockholmare har man tentaklerna ute och gardet uppe då bilar saktar in för att fråga något. Speciellt i beckmörker, sen vardagskväll. Döm om min förvåning då en för mig okänd dam småspringer ut ur bilen ropandes ”Saaara! Är det Sara?” och sedan trycker min hand vänligt och hälsar oss och hästarna varmt välkomna. En smula omtumlande men oerhört värmande. Fantastisk människa.

Min oro över hur hästlivet skulle te sig ”på andra sidan” var helt obefogad. Det har känts lite konstigt att återvända till fastlandet med hästar och hela konkarongen som man anskaffat på ön och således är en del av ö-livet. Jag trodde att jag skulle känna mig lite vilsen men efter att ha sett hur Frej och Opus stortrivs med sina nya liv kan jag inte annat än att koppla av och bara njuta av att se dem De är helt underbara!