I förmiddags blev det en tur med Frej och fyrhjulsvagnen. Dimman låg tät så mina önskemål om att åka på sightseeing till grannbyn kändes lite…ehm…ja. Det blev i alla fall en tur ner på andra grusvägen i ”korsningsklykan”. Det gjorde inte så mycket att det var dimma. Frej höll så god fart att det hade varit omöjligt att hinna med att se något ändå. Frej var märkbart glad över att få dra vagn igen. Taggad till tusen men samtidigt lyhörd. Vi kunde urskilja grannfrökens stora vita bläs i dimman. Hon och kompisen stod och tittade intresserat när vi passerade. Frej fick en smula separationsångest då vi passerat kurvan där jag alltid blir mörkrädd när jag och hunden Leo går kvällspromenad. Han hojtade och började småspringa för att avleda uppmärksamheten från operationen att vända på en femöring på grusvägen och gå hem. I trav….en av Frejs mer intressanta lösningar. Ingen i vagnen missade vändningen kan man väl säga.

Vi har egentligen ingen aning om hur långt vi körde i dimman. Det gick upp för backar och ned för backar. Runt kurvor och över porlande diken. Vi bestämde oss för att vända tillbaka då vi passerat en vacker Jämthund eller gråhund som vaktade grinden till sin gård. Otroligt fin hund.
På tillbakavägen blev det lite trav. Frej var PIGG. Hela hästen ruskade vid ett par tillfällen men alla hovarna prydligt placerade på grusvägen. Inget hoppande. Jag sa till Husse att ”en sån här häst borde man haft”. Vänta, vi HAR ju en sån här häst

Frej var mycket nöjd. Lite svettig. Frustade mycket. Var precis lagom uppvärmd då vi kom hem…