Opus och jag bjöds in på skogstur idag. Vi var inte sena att hänga på Mysig tur i vinterväder. Då hästar av fjordhäst-typ visade sig vara i minoritet var det bara att försöka anpassa sig till steglängden hos stora bruna. Inte helt lätt. Opus och jag red till en början först för att vara ur vägen för långa sprättiga ben. Det var ingen bra idé då jag fick driva Opus konstant tills han helt slutade lyssna på skänkeln. Jag bad om att få rida sist istället på lagom avstånd.

Ibland försvann de vackra bruna hästarna runt hörn och Opus blev lite nervös över att bli övergiven av sina nya kompisar. När avståndet blev lite väl långt travade vi försiktigt ikapp….ööööh, snubblande genom skaren. Svårt att hänga på när det inte gick att trava ikapp bakom utan att ystra hästar spjoingkade
När Opus hållit sig i skinnet tillräckligt länge passade han på att skoja till det lite genom att halka till på en rot. När han såg att pållan framför reagerade tog han det som ett tecken för att släppa loss i en serie bocksprång. Suck. Inte riktigt läge då man försöker vara försiktig och inte hetsa upp några känslor.

Det intressanta var att när framförvarande ekipage stannade för att vänta in oss tog Opus det som att det var något lurt precis där. Han kopplade inte till att det var honom man väntade på. Han var övertygad om att de stannat och stirrade fienden i vitögat. Det är inte lätt. Annars hade han på sig ”präktigrocken” stora delar av turen och ansåg sig vara de stora brunas ankare i tillvaron. Pfff.

Väl hemma igen var jag FRUSEN. Jag är inte gjord för skritt i minusgrader. Har fortfarande inte tinat. Husse fnissar och säger att det syns att jag har frusit. Jag är röd om kinderna. Ser ut som Tomtemor.