Eftersom Krokodilen går på förskola med mig så ska Husse och Hunden Leo gå på Agility. Första tillfället var igår. Någon form av teori. Jag fick följa med i egenskap av matte och ångrar djupt att jag satte Krokodilen i bilen för ensamhetsträning och följde med in i klubbstugan med Leo och Husse. Det var dock det tråkigaste jag gjort sedan jag uppdaterade företagsregistret på en av våra gamla sajter (som vi nu har sålt, tack och lov).
Jag lyssnade artigt de första tjugo minuterna med på Stockholmskt vis spelat intresse. Vi hade ju redan konstaterat att klassen var blandad av folk som aldrig tidigare hållit på med Agility och sådana som har provat på lite och så Leo som var Agility-räser när han var yngre. Trots detta gjordes ingen ansträngning att hålla teorikursen intressant för samtliga. Det var så mycket från grunden man kan komma. Inte riktigt materialval när man bygger egna hinder hemma i trädgården, men nästan -.-

Alltså jag trodde att jag skulle dö. Satt och visualiserade mig själv då min kropp sjunker in i möblerna och sedan väggen och sedan bara ljudlöst försvinner ut i rymden. Funderade starkt på att transformera kroppen till gelé och med ett dovt ”flopp” följa stolens konturer och glida ner på golvet till Leo som låg under bordet och hade tråkigt. Tänkte att vi två kunde spela sten, sax och påse eller kanske smyga under bordet och varsamt nudda kursdeltagarnas fötter för att se om någon skulle reagera och hur.

Blicken flöt allt oftare ut genom fönstret mot gräsplanen där det hölls en valpkurs med diverse vovvar. Jag konstaterade att den valpkurs Krokodilen går trots allt är långt mycket bättre än denna verkade vara. Kände mig nöjd över mitt val. När jag anmälde hundarna lät jag magkänslan styra för att hitta det bästa möjliga åt Krokodilen nu när han är så mottaglig och formbar. Leo har ju redan sin värld och sitt universum så i hans fall är det viktigaste att få vara med och vara i centrum.

Efter en timme hade vi inte bara hunnit gå igenom hindren en gång utan TVÅ eftersom en tjej kom sent. Ungefär så sent att vi precis pratat klart om allt och fick höra exakt samma sak en gång till, trots att hon bedyrade att hon kunde läsa själv. Då något slags uppbrott kunde skönjas trodde Husse, Leo och jag att vi äntligen skulle få gå ut och titta på hindren som tidigare utlovats men, nej. Då blev det kaffe. Jag gav Husse ”blicken” och reste mig och tog på mig jackan. Detta fick inte fortgå. Min dyyyyyyyyyrbara tiiiiiiid! Husse gick artigt och frågade vad som komma skulle och drog slutsatsen att det är nu vi bör åka för att det hinner bli mörkt innan vi kommer komma ut till några hinder. Krokodilen fick ingå i den vita lögnen utan sin vetskap men han blev vansinnigt glad när hans roliga, roliga bror kom tillbaka till bilen. Leo kunde kosta på sig lite svansviftning över det i sammanhanget vansinnigt roliga att få träffa Krokodilen.

Jag hoppas verkligen att Leo och Husse får ut något roligt av den här kursen. Men de får de säkert. De har en grabbig inställning till det hela Slipa för tävling? Nix. Ha töntiga namn på hindren? Nix. Ha roligt BARA. Japp!