Min älskade Krokodil gör sällan några allvarliga blunders men ibland måste man ju trots allt säga till honom när han gör oönskade saker. Vid det senaste tillfället förstorades det hela upp lite mycket och utgången blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Jag minns inte ens vad det var Krokodilen inte fick göra men det slutade med att han ville få sista ordet. En aning för mycket försökte han framhäva sin poäng kan man väl säga. Jag blev rosenrasande och läste lusen av honom med livligt morrande för att sedan behandla honom som luft.

Husse undrade hur det gick med min arm men jag sa att det nog var hjärtat som var mest sårat. Krokodilens tänder gör inte så mycket skada nu längre i sitt nedslipade och vickande tillstånd. Dessvärre så skulle Krokodilen precis få en grundlig genomgång av krokodilkroppen efter närkamp med ett av gräs gömt taggtrådsstängsel. Då han i min värld för tillfället var luft fick undersökningen göras av Husse. Krokodilen kan vara glad att han har en husse.

Morgonen därpå gjorde jag precis som vanligt. Samma morgonprocedur som vanligt. Det var bara det att Krokodilen satt och tittade på mig som en liten näbbmus från sin bädd och darrade som ett asplöv. Misslyckad tillrättavisning under gårdagen. Attans. Han blev rädd för mig. Vi gosade en stund i bädden och hade lite dragkamp och så var allt bra igen. Hoppas jag.

Ändå nyttigt med lite eftertanke. De första veckorna i Krokodilens sällskap var det väldigt lätt att komma ihåg att vara konsekvent och tydlig då man såg hans ”grundjag” hela tiden. Nu har han varit så himla mjuk, följsam och duktig att man nästan tar honom för en gammal hund i liten kropp. Han är ju bara en minikrokodil :-O

Nu trycker vi på reset-knappen och repeterar allt vi gjort från dag ett. Så det så!

Idag är Krokodilen på ett strålande humör. Allt är precis som vanligt. Han har sovit ända till klockan 06.02, varit ute, ätit frukost och gnagt på sitt tuggben. Han ska snart gå med ut och plocka in hästarna från betet och spåra ett Krokodilspår.