Har precis kommit hem från dagens spårkurs. Ärligt talat så är detta dagen då jag inte direkt sprudlande glad åkte till kursen. Jag är ju inte så mycket för att banga när det känns motigt eller ens extra motigt men förra helgens spårning är ju det sista och enda som funnits som minnesbild mitt i all feber. Igår var första dagen utan feber och jag ljuger inte när jag säger att jag inte ville åka på kurs i förmiddags. Jag lurade mig själv genom att bestämma mig för att åka dit och kolla bara. Kanske lägga ett minispår bara för att. Men bara vara där liksom. Inte ansträngande alls.

Jag borde känna mig själv så bra att jag inte går på sådana lätta finter, finurligt påhittade av mig själv. Men nä. Väl på plats kom det sedvanliga gamla ”Bit ihop och kom igen nu” och jag traskade ut mitt spår. Hej och hå. Jag förbannade mig själv när jag gick tillbaka. Hur kan jag vara så urbota dum när jag har ätit typ fyra plommon en pajbit tjock som en tunntarm och tre köttfärsbiffar på en vecka. Inte nog med att några extra ”ankarkilon” till spårlinan försvunnit. Orken saknas definitivt. Nåja, skadan är skedd. Rid ut stormen.

Så var det dags för Tokfrans. Han hämtades ur bilen och vi gick bort till spårsträckan. Det kändes…bra…på något sätt. Schäferhjärnan var på samma planet som resten av oss. Vi gick upp till spåret och han snusade sig noggrant och fint fram. Ville förstås gå lite för fort men var tillbaka där jag är van att ha honom. Inget trams över huvud taget. Kurskamraterna gapade. Jag fattade absolut ingenting och tränaren undrade hur mycket vi övat i veckan.

-Ehum, jo, jaa…eller, jo Arcos har suttit nedanför min säng med huvudet på sned och lyssnat på mina förmaningstal och spårtaktik i teorin. Sen har jag somnat och så har vi repeterat, repeterat och repeterat när jag vaknat till igen.