Ingen bilkörning idag heller. Huvudet är på tok för snurrigt efter dålig nattsömn. Hunden Leo har väckt mig tretusen gånger för att påpeka att Husse inte mår bra. Något som Krokodilen och jag omöjligt kunnat missa med tanke på de hostattacker som regelbundet skallat genom den annars tysta natten. När husse så småningom lagt sig till ro, Leo rullat ihop sig till en kringla med ett ljudligt ”mrff!” och Krokodilen tagit chansen att raskt somna är det inte tyst längre. Drömmande tassar skrapar mot golvsockeln. Ett knappt hörbart smackande hörs ur bädden. Så tyst att man egentligen inte hör det men tillräckligt högt för att man ska känna igen det. Det är nämligen smackandet som föregår Leos drömskällande som startar försiktigt i pianissimo för att övergå i fortissimo för att sedan abrupt avta när han väcker sig själv.

Denna scen utspelar sig om och om i från klockan 02.30. Jag känner att jag håller på att drivas till vansinne. Vid femsnåret flyger jag upp ur sängen och kommenderar vilt hundar till höger och vänster till lämpliga bäddar. Husse tittar yrvaket upp och ser ut som om han vaknat mitt under brinnande krig. Som avslutning fräser jag till samtliga i blandade ”inget smackande!”, ”inget kliande!”, ”inget krafsande!”, ”inget hostande!”, ”Sov tyst!!”, Bitte!!!”

Jag sjunker yrslig och dan ner i min säng som enväldig härskare i detta mjuka tysta universum. Phu. Härligt. Så dimper morgontidningen ner i brevlådan. Jag vet att Leo är vaken. Han rör inte en fena. Han vet mycket väl när måttet är rågat. Så hör jag hur storleken större tassar gör sig beredd för att ta på sig vaktpasset. Men ett ytterst träffsäkert ”LIGG” blir schäfern lika platt som fällen han för tillfället befinner sig på.

Efter en stunds ljuvlig sömn kommer sopbilen. Jag visste i och för sig att den skulle dyka upp men inte visste jag att någon granne skulle proppa sin soptunna så full att sopgubbarna skulle behöva skaka tunnan mot kanten på sopbilen i flera minuter. Vad är det för fel på den här morgonen? Hundarna tyckte att det var upprörande att sopbilen stod utanför oss och väsnades så de tog i med sina barskaste tonlägen och reste all ragg de kunde uppbringa.

När ordning uppbringats i flocken och alla sussat ytterligare en stund drar någon granne igång en vinkelslip. Va?!? Vem använder vinkelslip direkt på morgonen? Hade jag inte varit begåvad med ett visst mått av självbehärskning hade jag rusat ut barfota på altanen och vrålat rakt ut. Hur jäkla svårt ska det vara att få sova?!

Så nu står returpappret som jag skulle ta med mig på min premiärtur i bil mitt på golvet i hallen. Där får det stå. Den enda fysiska ansträngningen idag blir hundpromenad och kratsa hästhovar.