Idag är Husse i Enköping och sätter på helt nya dubbdäck på Saaben. Det blir finskt även detta år. Saaben är ju ingen direkt pärla som dragbil till hästsläp så bilen behöver pjucks med bett i om hästarna ska vara flyttbara vintertid. Det kommer att bli jättebra och Husse har säkert blodiga fingrar när han kommer hem. Allt som vanligt.

Jaha. Och vad gör jag då? Pillar mig i naveln i min ensamhet. Det är ju för tur att Lille Leo finns. Tänk så passande att ha åtminstone en hund som är så pass uppfostrad att man vågar ge sig ut på äventyr även som sjukling. Leo och jag packade en påse med lämpliga saker att leta efter, ivrigt påhejade av Krokodilen som tyckte att varenda sak överträffade den andra. Vi fick ihop följande:

- Handske
- Knallröd hund i latex
- Fleecetrasa
- Plastburk utan lock

Leo och jag gick ut i skogen och han blev satt att vänta på en stig medan jag vallade av en ruta. Hundar passerade längs elljusspåret men Leo satt snällt kvar. Värt en godis tyckte jag och bemödade mig med att pulsa genom mossan till honom med en karamell. Det blev ganska glest vallat,hm, eftersom jag blev trött i benen, men det fick duga. De första två sakerna låg innan ett vattenfyllt dike och de andra på andra sidan. Leo plockade raskt de två första och levererade utan jonglering eller att spotta dem på mina fötter.

Sen blev det lite besvärligt. Han mindes ju mycket väl att det var fyra saker. Han tog bekymrat en toa-paus för att sedan grundligt leta igenom hela rutan hitom diket igen. När han inte gjorde någon ansats att hoppa över diket kallade jag in honom. Precis då spatserar en Briard rakt igenom vår ruta! Matten hade inte så hemskt mycket koll och jag stod där uppe på min höjd och såg röd ut i min röda jacka för att hon skulle ta notis om oss och koppla sin hund. Vi har mött den hunden förut och det går liksom alltid lite långsamt för ägarna. Inte så kul eftersom den har en tendens att murra på min finaste.

Jaha. Där stod vi och väntade på att ekipaget skulle lämna vår ruta och förhoppningsvis utan att kidnappa våra saker. Jag tog två steg fram och skickade Leo på nytt och hoppades att Briarden inte lagt nosen i blöt. Leo studsade direkt över diket och klippte resterande saker i rask följd. Jippie!

Vi tassade på lätta fötter hem till Krokodilen som i protest inte ens rört sitt tuggben. Som plåster på såren fick han leka en stund på tomten med kampleksaken Nisse. Nisse har nu köttsår och fyllningen är på väg ut. Jag tror jag måste gå på gym för att orka leka med Krokodilen. Jag orkar banne mig inte hålla emot längre. 35 kg mot 62 kg och det är jag som flyger i en båge. Jag behöver lära mig dödsrullningar på krokodilvis.