Opus och jag gick till ridhuset idag. Han ser lika bedrövlig ut som jag gör kan jag tänka mig. Avsaknad av muskler och lite daller här och där. Håret på ända och lite småskruffs på kroppen och huvudknoppen. Övriga gemensamma drag är att man tror sig kunna köra på precis som vanligt trots att konditionen och styrkan lyser med sin frånvaro. Viljan är osunt stark hos oss båda.

Men ååååååååh vilken rolig häst han är
Herregud, tänk om jag hade sålt honom i vintras när det var som mest kämpigt!!! Jag hade ju ångrat mig var eviga dag!!!

Nu skrittade vi visserligen bara i 45 min men maken till sprutt får man leta efter. Oppe-Popp. Han struntade fullkomligt i att det egentligen var fysiskt omöjligt att göra de rörelser han själv tyckte var lämpliga. Jag fick lägga allt krut på att rida mjukt och med lång hals för Opus tyckte att vi skulle trampeli-trampa eller köra galoppfattningar när vi nu ÄNTLIGEN var igång igen. Han spände magmusklerna, frustade nöjt och efter bara en liten stund var han tvungen att flåsa. Vi pausade lite på så lång tygel som jag vågade ha utan risk för tokrejs från ena sidan till den andra i ridhuset och så snirklade vi vidare.

Den första fysiska krämpan på mig kom oväntat i ansiktet. Jag satt tydligen och log när jag red så kinderna fick kramp. Efter en halvtimmes skrittande var jag ganska så trött och efter 45 minuter mådde jag rejält illa och hade huvudvärk. Dags att runda av. Rida dressyr är i särklass det jobbigaste jag tagit mig för under min rehabilitering. Gymmet med skrotlyftning och musik är visserligen svettigt och tröttande men inte i närheten av lika utmattande.

Jag tror inte att läkarna fattar riktigt hur bra djuren hjälper en tillbaka till ett vanligt liv. Det jag borde ha fått hjälp med istället för att få möjlighet att stå på en balansboll och trycka på röda knappar är djurskötsel. Tänk om någon kunnat hjälpa mig med hästarna under dessa fem månader så att man inte behöver börja med att desarmera bomber och granater. Balans och reaktion tränas alldeles utmärkt på hästryggen och jag måste dessutom engagera mig fysiskt OCH planera. Allt på en gång.

Jag kanske ska skapa mitt eget rehab-team i privat regi och bli stenrik? Där Hunden Leo kan ansvara för den första tiden. Han kan bistå med ett vakande öga, tröst, omsorg och med en mjuk päls att fingra på. Opus tar sedan över för återuppbyggnad av kroppens fysiska funktioner och Arcos tar därefter vid när det är dags att belasta mer av allt liksom.
Frej kan dessvärre inte vara med på lönelistan då han inte ens lämpar sig för att föra fakturor till brevlådan.