Igår for vi ut till pållahästarna. Allt hade gått bra när vi var borta förutom att någon av traktens älgar hade trasat sönder staketet vid ett tillfälle. Den händiga familjen pillade ihop staketet och hästarna fick tillbaka sitt vardagsrum. Hästarnas extrafamilj är så duktiga. Djurvänner ut i tårna och suger i sig kunskap om allt från fluggägg till sadlar. Egentligen är det bara Opus extramatte och hennes ena son som har ridit förut men hela familjen med respektive vill lära sig rida. Totalt har jag alltså just nu sex elever som försöker hitta rätt knappar på Opus. HAHA. Det är både bra och dåligt att lära sig rida på en häst som Opus. Det blir i alla fall vääääldigt tydligt när ryttaren gör fel Hihi. Fniss. GO OPUS!, GO OPUS!

Igår höll jag två lektioner på raken. Opus har gott om energi så det var inget som gjorde honom något. Eleverna gjorde framsteg medan Opus såg ut att ha serietidningssvordomar i en liten bubbla ovanför huvudet. Fniss. Han tycker inte det är jättekul med raksträcka, halvhalt, svänga, trava, halvhalt, skritta, svänga. Eller trava på stora mittvolten med någon som förstorar upp traven som gångart. Skulle traven vara skumpig. ”Ni ska få se på skumpigt” sa Opus och galoppade, bockade, galoppade så länge ryttarnas händer inte låg fint tillrätta på sadelhornet. ”Matte sa händerna på hornet så att det inte rycker i tyglarna. Lyder ni inte får ni smaka på Poppes egen skola” muttrade Opus medan jag så lugnt som möjligt styrde honom med kroppsspråk och röstkommandon. Opus och mitt team work är förträffligt. Jag försöker förklara så tydligt jag kan för ryttaren. Eleverna lyder mycket duktigt men lär sig den hårda vägen så fort de tappar koncentrationen, sitsen eller börjar klaga på att det är jobbigt. Det ÄR jobbigt att rida. Eleverna har snabbt lärt sig att det är ingen idé att klaga på stiglädrens längd för då får de rida utan. De lär sig också snabbt att sitta rakt över hästen och inte hålla på med en massa konstiga grejer med händerna. De har också lärt sig att inte slappa synligt på hästryggen för då får de kämpa dubbelt så hårt eftersom de just tjuvat sig en paus. Det är en ära att få rida Opus. Dessutom tycker han inte att det är så kul med nybörjarlektioner så nu är det disciplin som gäller så att vi snart kan gå vidare med roligare saker. För Opus skull.

Medan jag drillade mina elever passade Husse på att lura i dem som ville grundkunskaper i tömkörning och körning. Därefter avslutade vi med en tur på den helt underbara körvägen av sand och gräs. Opus fick sin kära extramatte på ryggen och såg mer än lovligt nöjd ut. Frej njöt i fulla drag av att ha sin Husse vid rodret och visade sig från sin allra bästa sida. Det är så man blir tårögd. Jag sneglade på Husses körning. Fy fabian vad han är bra. Knappt märkbara hjälper och kan få Frejjen att länga stegen med centimetrar i taget. Lite längre, lite kortare, lite längre, lite kortare. Frej var med på noterna hela tiden. Han var så glad att han råkade få till en lyckospark med ena bakbenet och fick lite gräl. Den dåliga stämningen gick över fort och Frej snäppte upp sig ytterligare. Det var länge sedan han gick så bra framför vagnen. Jag satt bara och njöt på medhjälparplatsen. Förvisso helt slut i huvudet efter ridlektionerna men så vansinnigt glad över Frej och Husses samarbete. Wow!

När jag satt där på vagnen så slog det mig att det är roligt att vara ute med människor som inte har hunnit samla på sig så mycket hästerfarenhet. Vi försöker ju alltid träna våra hästar så att det inte blir några problem att skiljas åt trots att man går på samma tur. Självklart tycker hästarna att det är lite otrevligt att förlora kompisen ur synhåll men det ingår i lydnaden att acceptera det. Igår på turen så tränade Opus extramatte galoppfattningar och lite ökningar. De försvann ur synhåll och hästarna reagerade ju såklart lite. Ryttaren red på som om inget hänt eftersom hon inte ens reflekterade över att det kunde vara en svårighet och Husse var ju beredd och jobbade med att Frej skulle skritta lugnt och fint trots att Opus brände iväg. De är så himla duktiga, extrafamiljen! Hästarna trivs där. Extrafamiljen lyssnar när hästarna önskar sig saker. Det är roligt att se att de kommer så bra överens med sina nya, gula fosterbarn.