Jag kan ju bara inte låta bli. Att bege mig ut i väder som ingen annan förnuftig människa skulle ge sig ut i. Det är bara för att jag drivs av nyfikenheten att ta reda på vad som händer med en spårande nos i 20 minusgrader. Prinskorvarna i min ficka hann frysa innan Arcos fick dem vid apporterna. Men spårade gjorde han. Det blev ingen fläckfri spårrunda men tempot var ljuvligt och koncentrationen på max. Mitt lilla korta spår gick över några andra spår och dessa var han tvungen att kontrollera men han gick tillbaka till rätt spår ganska snabbt. Markeringen av apporterna hade lite att önska men, men. Man kan tydligen inte få allt i ett spår. Ännu.

Arcos verkar gilla kyla. Även lydnaden blir lite ärtigare i takt med att kvicksilvret sjunker. Först tyckte jag att det var konstigt och nästan lite orättvist att apellplanen på brukshundsklubben har en högre temperatur medan IPO-planen är rena köldhålet. Nu har jag märkt att lider man i den bistra kylan på IPO-planen så belönas man med en mycket uppmärksam hund. Ju mer extremt desto bättre tydligen.

Nu håller jag på och undersöker huruvida jag behöver skaffa mig en startpicka och licens själv eller om det någon gång kommer att vakna några brukshundsmänniskor ute på klubbarna så att man kunde få lite skott-träning. Fria följet går utmärkt med skott men vid platsligget går han igång och vill inget annat än att kolla in skytten. O-bra. :-/ Det slog mig just att han är ju sån. Oavsett om det gäller elvispen eller skruvdragaren. Dessa tystas mest effektivt genom att schnappa dem. Kanske ska börja där? Träna platsligg med skruvdragaren i väntan på att skotten ska vakna ur sin vintervila?