Så här usel har Arcos och min relation inte varit sedan jag kom hem från sjukhuset. Känns riktigt tråkigt. Träningstävlingen igår gick käpprätt åt helsike. Fick skämmas rätt friskt. Kämpade på, the show must go on. Fick den där känslan som jag INTE skulle få ”äsch, nu står folk och väntar på att vi ska få igenom det här”. Jag tog allt mindre plats och Arcos tog allt mer plats. Kass kombo.

Usch.

Tänkte åka hem med tårarna balanserandes på ögonlocket men bestämde mig i sista stund för att åka och frottera mig med några riktigt duktiga hundmänniskor istället för att få en dunk i ryggen och inspiration. Med största sannolikhet har de någon gång känt samma hopplöshet som jag känner nu, och de har ju klarat sig fint. Fick en hamburgare, pepptalk, förslag på problemlösning och allt kändes lite bättre :-) Jag får planera om. Jag har bestämt mig. Blir inget IPO i vår. Bängelhunden ska krånglas i lådan igen. Han som var så fint paketerad tidigare. Jag får tänka att om man svetsar ihop något som är trasigt är det svetsfogen som är det starkaste. Hoppas att det gäller relationer också.

”Just remember, life is like a box of chocolates.” … ”You know, they’ve got these chocolate assortments, and you like some but you don’t like others? And you eat all the ones you don’t like as much? I always think about that when somethiing painful comes up. ‘Now just polish these off, and everything’ll be OK.’ Life is a box of chocolates.” Haruki Murakami