Denso och jag trampade spår till Leo i en skogsdunge. Jag hade tänkt filma hela sträckan och visa Husse vilken duktig och fin blandras vi har. Gick hem och bytte hund och ledsagade min vän till påsläppet. Den medelålders hunden uppfattade först inte mitt klara och tydliga ”Spååår” utan satt i sin sele och funderade på annat. Jag upprepade lugnt mitt kommando och han rycker liksom till och tittar lyckligt på mig innan han far iväg i sin spårlina. Några meter. Tills vi kommer till en smal planka som jag använt som bro för att ta mig över ett fruset dike. Där stannar han upp och hittar några synnerligen intressanta spår av något litet skogsdjur.

”Hallå??”, ”spår”.

Han funderar en stund huruvida han känner sig redo för att gå på plankan eller ej men bestämmer sig sedan för att ta vägen över isen. Som den rutinerade hund han är är han ju medveten om att spår har en tendens att fortsätta även på andra sidan klurigheter. Så sög det tag i linan. Sådär ja. Gamla takter. Men vad tusan, Leo fortsätter intensivt in på ytterligare några små vilddjursspår.

”Men vad tusan”, ”spåår”, ”inte de spåren heller”.

Leo stannar upp och tittar uppfordrande på mig. Jag nonchalerar honom och efter en stund far han iväg upp för kullen. Såja, duktig kille, så ska det se ut. Men vad gör du nu? Kissar du i spåret?

”LEO”, ”SPÅR”

Jaja, Leo fortsätter att spåra och viker plötsligt tvärt av in under en omkullfallen tät gran. Nä inte sannolikt att Matte och Denso tagit sig igenom detta grenverk. Jag stängde av inspelningen av filmen Spåresset Leo nu. Vad håller han på med?
Ut med hunden och på spåret igen. Nu gick det minsann som på räls. Så paus igen. Ska du kissa igen? Du har ju pinkat hela vägen till spåret inte behöver man pinka i spåret då. Skärpning nu.

Blandras skärper sig och jag noterar att sträckan där jag sprungit med långa steg kors och tvärs genom skogen var den sträckan som gick bäst. Då tog han bara upp näsan två gånger för att fundera en smula.

Slutet var det som var den stora behållningen av detta skitspår. Jag hade lagt en av mina gamla T-shirts intill en björk. Rolig reaktion på Leo Vi kampade länge med den gamla tröjan och jag fick några lyckotjuvnyp både här och där. Fina Lilla Leo. Kanske, kanske har spårmotivationen höjts en smula nu.

Nu ska Arcos och jag till brukshundsklubben en stund och fila på några grejer. Måste skynda så jag inte missar Husses kycklingsoppa.

Förmiddagskaffe på terrassen! Sol! Härligt!

Leo grävde fram en boll ur snön. Lycka!

I dagarna har viss förvirring uppstått huruvida Världens Bästa Schäfer bor i mitt hushåll eller ej. Hur är det möjligt? Alla ni som gör anspråk på titeln, lägg ner! Det syns ju lång väg. Arcos är Världens Bästa Schäfer. Jag vet att det retar vissa, att jag har Världens Bästa Schäfer, men nu är det ju så. Jag kan inte göra något åt det

Min väns dotter säger det snart. Snart. Snart. På frågan vad världens bästa schäfer heter.

”Aaac”

Vi övar vidare, tösen och jag

Förvisso trevligt att vara avgudad men lite avskildhet, någon gång, är väl inte för mycket begärt?

Vi måste snart göra en resa söderut. Vi har slut på ”bordsvin”. När jag blir rik ska jag inte dricka något annat än Amarone och skumpa. Varför skulle jag? Jag behöver inte alls ha andra dyra vanor med havets delikatesser och hängmörad herr-ko. Men goda viner blir liksom lyxigt på ett helt annat vis. Men nu är jag inte rik utan sitter här med resterna ur en bag-in-box som mer och mer börjar likna vinäger. Jag har läppjat på mitt glas men, nä, den lyxiga känslan infinner sig icke. Det blir nog slasken för denna erbarmliga dryck. Det är ju förvisso ett tecken på att man är framgångsrik. Att vaska. Får glädjas åt det.

Denso har fått ett alldeles eget pasaporte. Jag blev lite bekymrad när jag överhörde sköterskan i rummet intill när hon frågade sin kollega, ”Schäfer…vad heter det på engelska?”. Jösses. I MIN vovves pass ska det stå RÄTT. Ganska besviken blev jag också när hon krafsat dit kråkfötter och ord som nästan inte får plats på det utrymme som givits. Densos fina pass. Som han ska han nu. Kärring. Rättstavning, välskrivning och utrikiska verkar inte vara prioriterade kunskaper som djursjukvårdare. Hon var inte ens särskilt trevlig. Sådant kommer man ju annars långt med i min värld. Man kan ju undra var alla bra människor tar vägen? Samlas de i en ask? Men vem får använda dem?

Inte ens med lite god vilja kan man heller tänka sig att dagens uppmätta hundpromenad på 17 km på 50 min skulle vara riktig. Hur jag än vände och vred på det kunde jag inte få det till att jag plötsligt blivit en supermänniska. F-n.

Men hur som helst är jag sjusärdeles nöjd med att äntligen fått så mycket ro att jag samlat de senaste årens uppsnappade ”hundvisdom” i en pärm. Jag har nu en början på en bibel. En träningsbibel. Tänk om jag hade skrivit upp allt som min vän (som mer kan liknas vid Mimers Brunn när det gäller hundfrågor) sagt till mig genom åren. Vad klok jag hade känt mig då. Då hade jag vetat att kunskapen fanns i säkert behåll och att den inte helt plötsligt skulle få för sig att flaxa ut ur mitt medvetande.

Lille Leo.
Mattes vovve.
Han går inte med människor in i främmande hus hur som helst. Inte om inte Matte följer med.
Han går heller inte ut ur främmande hus hur mycket människan än lockar och pockar och erbjuder de fria vidderna utanför terrassdörren. Inte om inte Matte säger att det är ok.

”Stäng, det drar” grymtar Husse efter en stund från sin plats. Med ett förvånat ansiktsuttryck stängs dörren med orden ”Vill han inte gå ut?” Ingen av oss svarar på frågan utan suckar lite över den ständiga ivern över att erbjuda våra hundar hundiga lockelser.

En stund senare lockas Arcos ut i köket med löften om härliga grisöron. Han följde artigt med och kollade vad som fanns i påsen. Tog försiktigt grisörat ur handen på servitören och lade det på köksgolvet. Tittade sedan på servitören, på Husse, på kakelugnen och gick sedan och lade sig. Utan grisöra.

Slutligen serveras Denso – Den ohängde brodern grisöron under livligt tjoande och skrockande. Husse och jag tittar trött på. De ser ut att ha rätt trevligt. Tills Denso flyger likt den superhjälte han är och hugger grisörat där det för närvarande befinner sig. I höjd med hakan på servitören eftersom denne förskräckt ryckt åt sig handen i ögonblicket för sammandrabbningen. Ett ljud som skulle kunna tolkas som ”oh shit!” hördes och sedan något muttrande om att så där får han väl inte göra.

Vadå? Varken Husse eller jag har bett någon alls att busa upp hundarna. Det blir mycket tydligare med Denso än de andra två

Nåväl, Densos gaddar gör inte så mycket skada längre för han har liksom planat ut det vassa. Han tuggar så hårt att tänderna blir platta. Han kommer ju få spänningshuvudvärk som han håller på.

Han gjorde det!
Han gjorde det!
Världens bästa schäfer gjorde det!
Han SPOTTADE DUTTEN på kommando. Weeeeeeeeeeeeiiiiiiiii!

Klädde på mig som vanligt för promenad. Gick ut i skogen. Och sprang! Hyfsat förvånade hundar Arcos hängde med på noterna. Det är ju lite hans cup of tea. Leo däremot fick sig ett antal luggningar. Han är helt hopplös för tillfället. Inga som helst regler gäller tydligen för honom. Han gör lite som han vill han. Med Husse får han bete sig hur han vill. Det bryr jag mig inte om. Där är det ju Husse som sätter gränserna. Med mig ska man dock vara en välartad blandras eller åtminstone försöka sitt allra bästa. Idag gick min gräns vid att han under tempot rask trav tvärnita för att snuuuuusa på en fläck. Både Arcos och jag kastas då i en båge bakåt eftersom Leo effektivt ankrar med all sin vikt jämt placerat på fyra tassar ( och en nos i backen ). Upprepade gånger! Trots att jag luggar honom. Blandraskräk. Förutom detta var det ganska mysigt att ta sig fram över bomullsmjuka skogsstigar med två nöjda hundar.

Hemma byttes svettig mössa och tröja mot torrare alternativ och Arcos och jag åkte på dejt på brukshundsklubben. Det är en vass brud det där. Arcos förtjusning har dock lagt sig lite. Hon är inte lika spännande längre. Hon har så att säga spelat ut alla kort redan. Dessutom delar hon hans stora intresse för ting. Med detta enorma specialintresse är det kanske bättre att hitta en flickvän som kan komplettera en och fylla ut de brister man har. Nej, visst ja. HAN HAR JU INGA BRISTER!!

Det är i alla fall kul att träna tillsammans